livsglad.blogg.se

Nu är det så att jag i mitt huvud väljer glädje, men ödets ironi är att livet fortsätter att pröva mig på alla möjliga sätt!? Oftast så fixar jag det med en suck el två och skrattar åt eländet. Nu har det gått en vecka sedan jag förra lördagen, plötsligt insåg att jag sitter i rullstol. Jag kan inte gå ut, klara mig helt själv, är tvungen att ödmjukt be om hjälp, el låta saker bero. Allt det som är "inte jag" . Vill göra saker själv. Tycker om att kunna göra saker själv, utan någon assistans, för då får jag saker gjorda på mitt sätt och ofta direkt. 

Peppade mig själv

Åter till mitt "psykbryt", insåg min litenhet i universum och hur hjälplös man är,
om man inte handikappanpassar. Tokgrät i två timmar, synd om mig,
kändes som om allting var nattsvart. Började tala mig själv till rätta,
det är inte synd om mig, jag håller på att fixa min fot,
och då krävs det att jag sitter i rullstol, punkt.

Fortsatte, - Det är en relativt kort period av mitt liv som detta händer och kommer att bli, så mycket bättre livskvalitet,  då jag kan gå, springa, vandra som jag vill och orkar. Peppade mig själv, det finns chans att jag tom kan få möjlighet med en PT! Då brast jag i ett leende och skrattade inombords, det skulle vara lyxigt värre!Ångesten över och hjärnan började varva ner och jag blev varm och trygg i hela kroppen.