Utan galghumorn hade jag nog dött! Ha ha,ha!
Är tacksam för min galghumor!
När livet är som sämst, brukar en sida hos mig dyka upp som bundsförvant, min galghumor!
Jag kan få en skrattattack så jag gråter och nästan tappar andan. ha,ha.
Hur orkar du vara så glad?
Har fått frågan många gånger, hur orkar du vara så glad? Jag har svarat att jag inte vet, men tror faktiskt att det har kommit via gener och miljö, från min far? Ibland så är det inte lämpligt, som tex, när jag var på begravning och började känna stor sorg, så plötsligt slog galghumorn till och jag tänkte att skulle varit kul att få höra vad hen tänkte om sin egen begravning, skrattet började bubbla upp inom mig och jag fick anstränga mig hårt för att inte skratta..
För man får ju inte vara glad på en sådan tillställning, eller hur?
Tacksamhet
Är så tacksam för galghumorn, då den hjälpt mig upp till ytan, så att jag kunna andas igen. Konstigt nog, så triggar den igång min inre drivkraft och startar upp min envishet, som inte är att leka med den heller! (ler)
Akut sjuk
När jag var sjutton år så blev en lungsjukdom som jag burit på sedan 12-årsåldern, i ett akut skede. När jag då till slut fick diagnos av Sveriges främsta lungläkare, så sa dom att jag var döende och att det fanns inget annat alternativ än lungtransplantation. Jag grät och skrattade om vart annat, kastade (symboliskt) informationsböcker om min sjukdom (lungfibros) i lasarettets papperskorg och bad syrran gå ut med den från rummet.
Totaldissade läkarna, fel, fel, fel. Just då tändes en glöd, för att jag skulle överleva, det kanske var det som, läkarna ville se, vad vet jag?
Ödets ironi
Genom Guds försyn, fru Fortuna och min envishet, så blev mitt levnadsöde att jag, till slut, hamnade i England. Där gjordes en förberedelse för (som man gjorde då) hjärt-och - lungtransplantation, i London av Dr Yacobi. Det visade sig, att jag var så sjuk, att det var meningslöst att operera. Brompton Hospital kontaktades, och en vännina till honom, flögs hem ifrån Australien, Professor Mrs Turner- Warrick. Hon stormade nästa dag in i mitt liv och räddade det delvis pga superhöga doser Prednisolon och att jag i princip, vägrade dö! Det tog en vecka, så var jag på benen igen! Jag tränade hela tiden, varje dag ifrån morgon till kväll. Skrattade åt eländet, svor en ramsa och sedan med stor envishet, klamrade jag mig fast vid livet......