Att ta obehagliga beslut..

 Jag är som ett strå i vinden.....


Behandlingsbesök 
(dag 13)

Idag har jag varit till sjukhuset för att träffa min onkeolog/gynläkare. Visste inte egentligen vad som skulle avhandlas på detta möte. Fick där veta att det var ett avstämningsmöte inför nästa cellgiftbehandling, och frågade om hur jag mådde/upplevde min första omgång cytostatika. Jag förklarade så gott jag kunde och hon antecknade och eftersökte all information jag hade, tog sig tid att ta mig på allvar, ingen stress.

Hon förklarade att mina biverkningar som jag fått redan efter 1:a behandlingen, om de dyker upp,
brukar göra det först vid den 2:a. Hon undrade hur jag ställde mig till det?
Jag menade att det bara är att fortsätta, och bad om att få medicin för ev följdverkan av cytostatikan. 
Onkologen Åsa, skrev sedan ut flera mediciner i förebyggande vård. 

Att ta obehagliga beslut

Nu när jag sitter här och tänker, känns det mycket märkligt när jag reflekterar över dagens händelser.
Att jag tagit ett beslut, där jag vet att det med mycket stor sannolikhet kommer att kosta mycket, 
fysiskt, psykiskt och kanske även en del själslig kraft. Ändå kommer att genomföra detta livsprojekt,
kosta vad det kosta vill!!! Ibland undrar jag "Varifrån har jag fått denna viljestyrka?" Känner mig stark själsligt!
Kroppen, vet jag kommer att bli "dyngknäckt", men det finns inga planer på att vika ner sig nu.

Beslutet är fastställt! Det här klarar jag av, jag gör mitt bästa och det duger.....